En tår för Dunkirk

Det finns ett gäng av ryggradslösa ryggdunkare som varje år lyckas förvåna en. Mars, 2018 är inget undantag.

The Shape of Water (2017) är visserligen ingen dålig film. Däremot sitter den på ett visst typ av djup som jury-medlemmar från Hollywood uppskattar lite för mycket. Pojkdjupet.

Chrisopher Nolan (I) borde inte kunna ses som en outsider, genom tiderna är hans filmografi rankad högre än många av Hollywoods största (Box Office).

Jag tror inte de förstår vad han försöker göra. Vad hans besatthet bottnar i, eller vad den skapar. Dunkirk är en märklig film på många sätt. Dess användning av icke-diegetiska ljud liknar på många sätt Robert Bressons livslånga kamp mot icke-diegetiska inslag i cinematografin. Han har lett en kamp som inte riktigt haft en förkämpe sedan Bresson dog, för den rena cinematografiska formen, men på rakt motsatt vis (Andra som gör liknande saker: Denis Villeneuve, Derek Cianfrance).

Det är kanske det märkligaste i Hollywood. Hollywood har aldrig varit bättre än dess produktion de senaste tio åren. Men samtidigt vältrar den i kärleken till sina visionslösa giganter. Den vältrar i den lättsmälta serialiseringen som inte leder någonstans. Och nånstans, i en helt annan del av världen behövs en tår för den regissör som har högst Box Office Ratings de senaste tio åren.